Hem & Trädgård

Produktiv dag!

Den här dagen har verkligen gått i ett – gick upp tidigt för att hinna med lite pappersarbete innan min klipptid på Creative Headz inne i stan strax innan lunch.  Efter det har dagen rullat på – var och sålde av vår Volvo XC90 hos Upplands Motor, den har rullat många turnémil nu och behöver bytas ut mot något nyare. Alltid lite vemodigt att skiljas från en trogen följeslagare men bilen är ju ett av mina viktigaste arbetsredskap som används flitigt så det är kanske inte så konstigt att omsättningen blir hög.

img_8939

img_8925

img_8899

Hann även med en lunch på stan och lite shopping. Hittade ett fint vitrinskåp på NK som jag blev lite sugen på, dock inte i vitt och vintageslitet som på bilden, går att specialbeställa i helsvart. Skulle passa bra i ett av rummen hemma. Får klura på den lite, ganska lång leveranstid när man specialbeställer.

img_8909

img_8887

Nu ikväll har vi passat på att städa undan bland de kvarvarande flyttkartongerna i garaget; gäller att passa på nu när en av bilarna är borta. Helt slut nu så resten av kvällen blir det inte många knop här hemma!

Kram/M:)


Musik

Schlager på lördag!

På lördag kommer jag till Helsingborg och uppträder på Schlagerklubben – förköpsbiljetterna har gått åt i en rykande fart men det finns fortfarande ett fåtal kvar. Det finns även möjlighet att köpa biljett i dörren, då till ett något högre pris och i mer begränsad omfattning. För att läsa mer och förboka klickar du på den här länken!

header

Som namnet avslöjar blir det såklart en massa schlagerlåtar, passande såhär i Mellotider!

Hoppas vi ses där!

Kram/M:)


Uncategorized

Västerås

Att inte känna sig helt på topp men ändå kliva upp på en scen är lika läskigt som en konstform man lär sig att behärska med åren. Bita ihop, fixa håret och klistra på ett leende fungerar i de flesta fall. Igår var första jobbet sedan vi förlorade vår älskade lille familjemedlem. Var osäker på hur det skulle kännas – men det gick bättre än förväntat. Det var till och med lite skönt att få projicera på något annat för en kort stund; något jag vet att jag kan och behärskar.

img_2727 img_2740 img_2760 img_2769 img_2791 img_2800

Spelningen var på Aros Congress i Västerås, i dagarna två hade min gamle Dansbandskampen-kumpan Tomas Deutgen och Janne Bylund kört ett event de kallar för ”Dansbandskalaset”. En mängd välkända band uppträdde under de två kvällarna – allt från Lasse Stefanz och Drifters till Lars Kristerz och Casanovas. Jag giggade dock inte med något band utan körde en dryg halvtimmes show istället och blandade hej vilt mellan gamla Barbados-dängor, Alcazar-moves och egna hitsen. Kul event och härligt taggad publik!

Kram/M:)


Vardagsliv

Blogginlägget ingen husse vill skriva

Att skriva det här blogginlägget känns oerhört tveeggat. Jag har våndats i fyra dagar över det. Jag vill egentligen inte skriva det för då måste jag på något sätt inse att det verkligen hänt. Jag vill inte heller skriva om det för att jag nu blottar min sårbarhet för omvärlden. Men jag vill samtidigt skriva och berätta om det för att visa min kärlek för någon som förgyllt varenda dag i mitt liv i nästan fjorton år. Vår fina vovve Pipen fick i måndags göra sin mamma Selma sällskap i hundhimlen. Kärnfrisk och piggare än någonsin i övrigt fick han efter en kort tid se sig besegrad av sjukdom vi inte kunde rå på. För oss är det som att förlora ett älskat barn. Pipen var en gammal man, det ska sägas. Det roliga med honom var att han växte upp bredvid sin mamma och liksom aldrig behövde ”bli vuxen”. Det gjorde att han genom hela sitt fyrbenta liv betett sig som en valp. Åh en boll? Wow! Den tar vi och lattjar med! En pipleksak? Ännu bättre! Den ska få vad den tål!

bmp_img_2296

Jag var så van vid att han alltid fanns där. Satt jag på kontoret tog det inte många minuter innan det stack in ett nyfiket hundansikte i dörröppningen. Antagligen för att kolla om jag var redo för lite bollkastning eller något. Och när jag inte visade samma intresse som honom så lade han sig på kontorsmattan bakom mig och slumrade lite istället. När jag vaknade på morgonen så hade han en liten speciell egenhet: han kastade sig upp på min bröstkorg, vände sig själv på rygg och liksom ”surfade” ned bredvid mig i sängen, liggandes på rygg. Och där låg vi. Och mornade oss. Vi har delat så mycket. Många vägval och vägsjäl där mitt liv har tagit olika vändningar, och han (och Selma) tagit sina bollar och pipleksaker och gått med på samma väg. Mina små kumpaner. Humle och Dumle – och så jag.

bmp_img_2326

Liksom sin mamma Selma så kunde Pipen med en enda blick säga så otroligt mycket. Han kunde få mig att brista ut i gapflabb. Eller signalera att nu var det läge att gå ut. Eller kasta boll – eller vad som helst egentligen. Och jag har aldrig varit med om en hund som pratat så mycket. Hela tiden! Olika tonlägen och ljud för sinnesstämning eller vad det nu var han ville få uttryckt. Detta gjorde att det fanns ett slags språk mellan oss där jag genom att härma hans ljud kunde få honom att förstå att jag (oftast) var med på noterna. Min fine lille Pipis.

myskillar

Egentligen skulle han ha hetat Torsten eller Sixten har jag för mig. Det var liksom förbestämt i mitt huvud. Men när valpen innan honom fastnade på väg ut och ”hundmorskan” fick hjälpa till med lite hårdare nypor så slutade det med att valpen lossnade med ett rejält schvung – och i ”baksuget” som blev åkte även nästa valp med. Med ett ljudligt pipande kom han alltså till världen i hundraåttio knyck. ”Det där är ju en Pipen, det hör jag det!” gastade hundmorskan. Och så var det bestämt.

För att vara dansksvensk gårdshund så var hans korta, vita hårstrån lite längre och lite mjukare än hans kompisar. Detta gjorde att hans päls var extra mjuk och mysig att sitta och klappa och klia på. Däremot gjorde det också att de gånger som det regnade så tog det evigheter för stackarn att torka. När de andra tre var torra för längesedan så lommade han fortfarande runt här och såg lite vattenkammad ut. Kvittade hur mycket vi än torkade honom så gick det aldrig att få honom 100% torr på det viset.

Han har gjort så oerhört mycket knasigheter, men jag behåller dom i mitt hjärta ett tag till. Kanske berättar jag något lite längre fram. Eller inte. Just nu ekar bara tomheten och saknaden i mitt hjärta. Min lille kille är borta och kommer inte tillbaka. Kvar finns jag, Mats, Barbro och Doris och vi känner alla den skavande saknaden och tomheten här hemma. Du saknas oss så oerhört.

pipen_sv

Älskade Pipen – din lilla kropp slappnade av så lugnt och fridfullt när vi tillsammans myste dig in i himlen där på golvet hos veterinären. Och jag viskade tyst i ditt öra ”Duktig kille… duktig kille…” Kanske kunde du höra mig på avstånd samtidigt som du träffade på mamma Selma som antagligen väntade på dig med tuggpinnar, pipleksaker och bollar uppradade. Kan bara tänka mig hur ni showar loss tillsammans där uppe nu.

img_8827

Vi kommer att ses igen och då ska vi gå där på vägarna framåt igen tillsammans allihopa. Kanske kasta en boll eller två. Eller snarare femtiotvå. Och bara vara tillsammans igen. Just nu har jag lite kvar att göra här nere, men en dag kommer jag och myser. Då får du morgonsurfa på rygg hur mycket du vill. Lovar.

___

Jag avslutar med att förklara mina inledande ord om att blotta sårbarhet. Jag vet att jag inte måste berätta om allt som händer i sociala medier. Tro mig, det gör jag inte heller, jag har en privat sfär som jag aldrig kompromissar på. Men samtidigt har våra hundar alltid haft en stor plats i mitt liv, såväl privat som i det offentliga så att inte nämna det skulle kännas konstigt.

Jag skulle i samband med detta också vilja be dig som läser detta om en tjänst. Efter Selmas frånfälle vällde det in kondoleanser och sympatier i mängder. Såklart oerhört värmande och fint. De flesta höll sig till kommentarer i sociala medier, naturligt eftersom vi ju inte känner varandra på ett privat plan. En hel del gick dock steget längre och kom under lång tid fram och ville prata om Selmas bortgång, många med presenter med Selmas bild eller namn på i samband med mina framträdanden, signeringar osv. Jag hoppas och ber om att få slippa det sistnämnda denna gång. Varje gång jag påmindes var som att riva av ett plåster om och om igen. Ingen vill konstant bli påmind om sin sorg, offentlig person eller inte. Att stå i en arbetssituation där jag förväntas leverera professionellt både till publik och arrangör samtidigt som tårarna vill tränga fram är tufft. Nu vet jag ju såklart att detta är något man gjort av omtanke och inte illvilja men vi  hanterar alla sorg på olika sätt, jag vill gärna hantera min inom mig själv och tillsammans med mina närmsta.

En kärleksfull hälsning i anslutning till den här texten, absolut! Men… efter detta måste jag och min familj få låta tårarna klinga av och sakta ersättas av våra egna fina och kärleksfulla minnen av vår älskade lillkille.

Jag hoppas och tror ni förstår.

Kram/M


Melodifestivalen

Tvåårsjubileum!

Tänk att det nu i dagarna (den 14:e)  är två år sedan Möt mig i Gamla Stan gick direkt vidare till final i Melodifestivalen!  Då var det delfinal två som gick av av stapeln i Malmö Arena, lite extra kul att det blev en repris för Mariette i helgen i samma delfinal, arena och stad!

mello3

Foto: Karin Törnblom

mello5

Foto: Karin Törnblom

mello1

Foto: Karin Törnblom

mello2

Foto: Karin Törnblom

Är så glad att mitt bidrag blev så väl mottaget och att låten faktiskt fortfarande spelas flera gånger om dagen på P4! Tänk att jag av åtta gånger i Melodifestivalcirkusen varit i final hela sju gånger, två av dessa på andraplats. Känner mig lyckligt lottad!

Ovan bjuder jag på en repris på musikvideon vi spelade in i Gamla Stan lagom till finalveckan 2015!

Kram/M:)